Många tankar i mitt huvud .
Igår på dan erkände jag väl mer eller mindre att jag förstört ditt liv, jag vet ju att det är så och du protesterade inte mycket . Vet inte hur diskussionen kom upp när vi gick där på vägen ner mot stan, men jag tyckte den kändes bra ändå fast det inte var positiva saker som sas . Det här har jag faktiskt tänkt på ett tag nu men ur en annan synvinkel men det är inte förrän nu som jag insett att det är mitt fel . Jag både ångrar och ångrar inte att jag kom tillbaka där i augusti/september, för efter det var jag fast, klarade inte av att släppa taget . Nu har det gått så lång tid att allt känns meningslöst för dig hur jag än gör . Jag har slösat bort din tid, utan att du egentligen visste det . Jag har vetat det hela tiden, hur det ska bli, och det är inte som du tror . Du har ditt hopp men det har inte jag, för jag har bestämt mig . Jag har alltid haft det i mina tankar ända från början .
Jag berättade för dig att du måste släppa taget, för jag klarar det tydligen inte .
Two different minds and souls, how will it end ?
